Rylins

Ibland när jag är väldigt trött, som just nu, så har jag en tendens att flyta iväg bland gamla minnen. Ibland blir man lycklig, ibland ledsen men för det mesta så skrattar jag bara åt hur dum man var och vad man gjorde då som man aldrig skulle kunna göra nu. Tänkte dela med mig av två sådana minnen.

Man har ju många lycklig minnen, speciellt härliga sommarkvällar som kommer och spökar. En som jag tänker på speciellt är när jag och några vänner åkte till något ställe på röda linjen, vi gick i säkert en halvtimme för att komma dit vi skulle. Kvällen var utsedd till att bli en grill/krökkväll vilket den också blev. Vi gick där med våra öl mitt i sommarnatten, alla var helt överdrivet lyckliga och allt var fantastiskt! Det enda som fattades var badkläder, då hade det varit perfekt!
Den kvällen är ett lyckligt minne.

Men sen har vi ju sommarkvällarna där man bara tänker: Vad fan höll jag på med?
Jag gick mot en kompis som jag inte umgicks så mycket med. Vi skulle åka till hennes kompis i akalla om jag inte minns fel och ha lite trevligt. Alla fyra hoppade in i en taxi (som ägdes och kördes av denna kompis) och så åkte vi hela vägen till slut destinationen. Jag kan säga redan nu att detta blev en lång kväll, för oss alla.
Hela kvällen så regnade det men solen sken fortfarande, så det blev en fin regnbåge och stämningen kändes därför ännu trevligare på något sätt.
Vi satt i den här killens vardagsrum (som bestod av ett bord och några stolar, lägenheten användes inte i normala fall) och drack och drack och drack, jag kan inte förstå hur mycket jag fick i mig den kvällen. Stämningen var dock på topp och skratten ekade bland höghusen.

Men tillslut var det dags för mig att bege mig hemåt. Han som hade längeheten följde mig till tunnelbanan, vilket var en jädrans tur med tanke på att jag var på främmande mark.
Jag kommer ner på perrongen och inser att jag inte har någon aning om hur man tar sig hem där i från och jag insåg då också att jag var helt ensam. I lätt panik får jag upp telefonen och ringer en killkompis, han förklarade då hur jag skulle åka, jag skulel gå av i fridhemsplan. Efter detta tappar jag telefonen i golvet och det kommer fram en lite kille, på kanske 13 år och hjälper mig sätta ihop mobilen och säter mig på ett säte och säger att jag ska sitta där. Nu i efterhand måste jag säga tack till den kloka lilla man som hjälpte fyllesimme.

Jag kommer till fridhemsplan och går av, och vilka står inte där om inte två av mina killkompisar med bil och ska skjutsa mig hem. Vilka änglar tänkte jag! Det var en livad biltur hem till Björkis, och jag minns att jag gav min kompis som körde alla mina småmynt som jag hade i min fejk LV plånbok, vilket var en del småmynt!

Nu kanske ni som har läst allt detta undrar, vad var det hon tänkte "vad höll jag på med" åt? Jo, det var vad som hände på den bilresan hem som jag tänker så åt, i och för sig med ett skratt rullande på tungan men ändå. Det visade sig senare, flera år efter, att den bilresan förstörde tre vänskaper, ett förhållande. Och tydligen så förstörde jag någons liv....

Även om jag kanske tycker det är synd att jag idag inte har kontakt med dessa pojkar så ångrar jag inget. Jag fick höra en gång i tiden att man aldrig ska ångra det som en gång fått en att le, så det är precis vad jag inte gör. Ångrar inget!