Rylins

Om jag inte börjar gråta vill säga.

Igår efter jag hade druckit kaffe med Åsa (hon drack, inte jag) på trappan på Hötorget så gick jag och mötte Marcus för vi skulle till Webbhallen och byta hans router eller hur det nu stavas.
Jag hade en sån där glad dag som jag har ibland, trots det som hände med praktikplatsen tidigare på dagen och jag bara skrattade och studdsade omkring. Men det skulle tydligen inte bli långvarit.
Vid lunchtid på dagen ringe jag Marcus för att berätta lite saker och han sa att också hade nått att meddela men att vi skulle ta det sen.
När vi hade tagit vårt nummer på Webbhallen så bad jag honom berätta vad det var, och efter som jag alltid tjatar så bestämde han sig för att göra det på en gång utan att jag skulle behöva göra det. Jag trodde verkligen att det skulle vara en skitsak men nej, det var något som jag har vartit så lättad över för att jag inte trodde att det skulle bli så.

I början av vårt förhållande berättade nämligen han att han hade sökt en plats i lumpen men kom inte med och han var väldigt besviken över det, men jag var bara lättad! Jag vill ju inte att han ska åka iväg i 9 månader och jag bara eventuellt får träffa honom på helgerna.

Så där, mitt på Webbhallen kom det hemska: Han har blivit antagen. Jag kunde inte ens stå kvar, var tvungen att springa ut och sätta mig utanför, för tårarna bara rann. Jag kunde inte behärska mig, det gick inte, hela min värld bara rasade.
Min första och enda tanke var egentligen att jag inte kommer klara det, tänk om det tar slut och det inte är vi längre? Det skulle kännas ofattbart.
Jag vill verkligen kunna säga att jag är glad för hans skull men det går nästan inte, jag har aldrig i hela mitt liv velat något mindre än det här.
Det är inte riktigt säkert än, han har fått en plats men han har inte tackat ja än, han ville prata med mig först och höra vad jag tyckte. Men jag vill inte stå i mellan honom och något som jag vet att han har velat sen han var liten och alltid drömt om. Men samtidigt är jag så rädd att vi inte klarar det, för ärligt talat, jag kan inte se mig själv med någon annan än Marcus och jag vill inte att det ska ta slut, någonsin, så känns det nu i alla fall.

Jag känner mig helt tom i hela kroppen, jag håller på att börja gråta hela tiden, mina ögonlock är svullna för att jag redan har gråtit så mycket.



Det känns hemskt att säga men jag vill verkligen inte att han ska göra det, det är det sista jag vill. Men det spelar ju inte alltid någon roll..