Rylins

Ingen mer bloggning. Jag har bloggat i över tre år nu och känner att inspirationen inte finns längre så jag tänker därför sluta. Jag kommer ha kvar bloggen och inte sätta något lösenord för det som har skrivits får man gärna läsa! Bloggen har varit ett bra sätt för mig att avreagera mig på men inte längre, det är dags att släppa taget nu.

 

 

Och det gör mig verkligen lika lycklig varje gång! Att läsa de orden gör mig alldeles varm i hela kroppen och jag kan inte kämpa emot leendet som sätter sig på mina läppar!

 

Det är underbart att veta att du älskar mig!

 

 

 

Idag har det gått tre år sedan du försvann från oss.
Tre år utan dig känns overkligt, det känns inte som att det är sant.
Men jag älskar dig morfar, och saknaden går inte att beskriva.

Hoppas du har det bra där uppe bland molnen ♥

Ibland när jag är väldigt trött, som just nu, så har jag en tendens att flyta iväg bland gamla minnen. Ibland blir man lycklig, ibland ledsen men för det mesta så skrattar jag bara åt hur dum man var och vad man gjorde då som man aldrig skulle kunna göra nu. Tänkte dela med mig av två sådana minnen.

Man har ju många lycklig minnen, speciellt härliga sommarkvällar som kommer och spökar. En som jag tänker på speciellt är när jag och några vänner åkte till något ställe på röda linjen, vi gick i säkert en halvtimme för att komma dit vi skulle. Kvällen var utsedd till att bli en grill/krökkväll vilket den också blev. Vi gick där med våra öl mitt i sommarnatten, alla var helt överdrivet lyckliga och allt var fantastiskt! Det enda som fattades var badkläder, då hade det varit perfekt!
Den kvällen är ett lyckligt minne.

Men sen har vi ju sommarkvällarna där man bara tänker: Vad fan höll jag på med?
Jag gick mot en kompis som jag inte umgicks så mycket med. Vi skulle åka till hennes kompis i akalla om jag inte minns fel och ha lite trevligt. Alla fyra hoppade in i en taxi (som ägdes och kördes av denna kompis) och så åkte vi hela vägen till slut destinationen. Jag kan säga redan nu att detta blev en lång kväll, för oss alla.
Hela kvällen så regnade det men solen sken fortfarande, så det blev en fin regnbåge och stämningen kändes därför ännu trevligare på något sätt.
Vi satt i den här killens vardagsrum (som bestod av ett bord och några stolar, lägenheten användes inte i normala fall) och drack och drack och drack, jag kan inte förstå hur mycket jag fick i mig den kvällen. Stämningen var dock på topp och skratten ekade bland höghusen.

Men tillslut var det dags för mig att bege mig hemåt. Han som hade längeheten följde mig till tunnelbanan, vilket var en jädrans tur med tanke på att jag var på främmande mark.
Jag kommer ner på perrongen och inser att jag inte har någon aning om hur man tar sig hem där i från och jag insåg då också att jag var helt ensam. I lätt panik får jag upp telefonen och ringer en killkompis, han förklarade då hur jag skulle åka, jag skulel gå av i fridhemsplan. Efter detta tappar jag telefonen i golvet och det kommer fram en lite kille, på kanske 13 år och hjälper mig sätta ihop mobilen och säter mig på ett säte och säger att jag ska sitta där. Nu i efterhand måste jag säga tack till den kloka lilla man som hjälpte fyllesimme.

Jag kommer till fridhemsplan och går av, och vilka står inte där om inte två av mina killkompisar med bil och ska skjutsa mig hem. Vilka änglar tänkte jag! Det var en livad biltur hem till Björkis, och jag minns att jag gav min kompis som körde alla mina småmynt som jag hade i min fejk LV plånbok, vilket var en del småmynt!

Nu kanske ni som har läst allt detta undrar, vad var det hon tänkte "vad höll jag på med" åt? Jo, det var vad som hände på den bilresan hem som jag tänker så åt, i och för sig med ett skratt rullande på tungan men ändå. Det visade sig senare, flera år efter, att den bilresan förstörde tre vänskaper, ett förhållande. Och tydligen så förstörde jag någons liv....

Även om jag kanske tycker det är synd att jag idag inte har kontakt med dessa pojkar så ångrar jag inget. Jag fick höra en gång i tiden att man aldrig ska ångra det som en gång fått en att le, så det är precis vad jag inte gör. Ångrar inget!

Idag är det en sån där jobbig dag. En dag där jag saknar min älskling så mycket att jag inte ens kan pressa fram ett leénde. En dag där jag heller inte kan tänka på något annat än honom, och varje gång jag tänker på dig min fina älskling så blir det nästan värre. Jag förstår nu vad du menar att du försöker att inte tänka på mig när du är där borta, för det blir faktiskt värre. Kanske låter hemskt, men det är sant.

Jag hatar att när du är borta så saknas en del av mig, den viktigaste delen av mig. Jag känner mig ofullständig och ensam. Du är den enda person som jag kan prata med om allt, och när du inte är här då finns det ingen som förstår mig helt.
Ja nu rinner tårarna min älskling, de rinner för dig, för att du inte är här. Men mest för att jag älskar dig! Du är den finaste som finns, den enda som gör mig hel.

Här har man målat naglarna, gjort fransk manikyr och hela skiten! Detta för kanske en och en halv timme sen. Och så ska man ta på sig lite strumpor och vad händer då? JO HELA JÄVLA SKITEN FUCKAR UPP OCH BLIR FULT!! Hur lång tid ska det ta för nagellack att torka egentligen?

INTE SÅHÄR LÅNG TID I ALLA FALL!!!!

 

 

Nu har jag lugnat ner mig lite så tänkte skriva ner varför jag är så arg. Jag kan ju börja med att säga att den här dagen har varit den värsta bergochdalbanan hittils, ilska, lycka, ledsamhet, ensamhet, oro, nervositet.. Ja listan är lång. Men för att komma till saken nu då.

I natt ringer Marcus och väcker mig, jag hör knappt vad han säger för jag är så trött och kommer inte ihåg större delen av samtalet (om man nu kan kalla det det). Men det jag hör gör mig näst intill klarvaken.
Marcus har fått ett schema som ska gälla tills han muckar i sommar och efter hans schema så har hans mamma bokat vår New York resa som vi ska göra i vår.
Så vad tror ni Marcus säger som får mig att vakna ur dvalan? Jodå, de dumma idioterna som göra deras schema har såklart ändrat det! So guess what? Han har ju såklart inte ledigt när resan är bokad. SÅKLART!

Jag är inte bara arg för att det eventuellt inte blir någon resa men för att Marcus föräldrar är helt underbara människor som inte behöver det där krånglet och Marcus behöver det verkligen inte efter allt jävla skit han får ta från lumpen. Han såg fram emot New York så otroligt mycket, och det gör jag med. Men såklart så ska ingenting gå vår väg utan det ska alltid bli något fel någonstans. Alltid.
Så nu vet jag inte om det blir någon resa, jag vet inte när Marcus är ledig framöver eller hur mycket, jag vet ingenting. Det enda jag vet är att anledningen till att Marcus ringde halv ett i natt (han brukar ringa vid åtta - nio tiden) är att hans idioter till befäl har låtit de stackars pojkarna slita från klockan sju på morgonen till klockan tolv på natten.
Visst, de har sådana veckor ibland men denna vecka skulle inte vara en sådan, den här skulle vara betydligt lugnare och inte i fält eller sådant.

Jag måste säga att jag är så jävla less på allt som har med pliktverk, militär, lumpen och mossgrönt att göra! Förortsungarna säger fuck polisen, jag säger fuck pliktverket!

Nu ska jag gå och lägga mig och få ett slut på den här jävla pissdagen. Förhoppningsvis blir morgondagen bättre, men jag tror fan inte det. ÅÅHÅHÅHÅHÅH, så less på allt och alla. FUCK OFF!