Rylins

Är det någon som någongång har känt att de inte trivs hemma? Och då menar jag inte den vanliga tonårstanken "ååh jag vill flytta hemifrån!". Jag menar att man verkligen inte vill bo här, att man inte känner sig välkommen, att ens mamma har valt någon annan framför sina egna döttrar, att den personens barn får mer uppmärksamhet och kärlek än oss, att man inte spelar någon roll längre?
Så känner jag. Men det spelar ju ingen roll längre så varför skriver jag det här? Ett rop på hjälp kanske? Ett hopp om förändring? Jag vet inte, jag vet ingenting längre känns det som.
Förut var du den personen som jag alltid kunde prata med, oavsett vad det var. Om jag försöker göra det nu så har du inte tid eller så verkar du inte vara intresserad. Det verkar som att du bara har tid för honom och aldrig oss längre, allt annat är viktigare än oss.
Det är inte vårt hem längre, det är ert. Det är inte vårt liv längre, det är ert.
Du säger att han inte kommer flytta in hit eller så men varför ska han eventuellt säga upp sin lägenhet och ställa sig i kö för en fyra när det räcker med våran trea till oss tre? Varför är det en nyhet som jag hör i förbifarten utan att någon har nämnt ett ord om det till oss? Är inte vi med och bestämmer? För sist jag kollade så bodde vi också här, det är inte bara ni två och det är inte bara ert liv, men det verkar du ju inte förstå.
Den enda gången du låter trevlig är när du pratar med honom, hur kul tror du det är att bo här? Inte alls. Jag är less, jag vill bort, jag vill inte vara här längre - för jag orkar fan inte. Vi spelar ju ändå ingen rolll.