Rylins

Dagen började med att jag hade så ont i magen att jag inte kunde gå till praktiken igen, så jag somnade om och när jag vaknade var det helt okej. Sen har jag haft lite småont hela dagen men det har varit bra ändå. Jag och Marcus åkte in till stan för att köpa en kostym åt honom och jag skulle bara handla lite om jag hittade något, vilket jag gjorde både igår och idag men det kan jag visa sen.
Så hittils har min dag varit först inte så bra men sen så blev den det. Men.. när jag kommer hem så hittar jag ett graviditets test på köksbilden så jag tittar förvirrat på mamma och får ur mig: vaaa? Hon svarar enkelt att hon tror att det är därför jag har haft ont i magen och att hon hade köpt det till mig. Så nu sitter jag här och oroar mig att det ska ha hänt, igen.

Ja ni nu som läser det här vet nog inte allihopa att jag redan varit gravid en gång, i December 2008 men gjorde en medicinsk abort i Januari 2009. För mig gjorde det inte så ont men det har varit och är fortfarande ibland väldigt påfrestande psykist. Ni kanske tror att det borde vara värst just då fysiskt men inte för mig.. Det är bara jobbigt när jag är runt många små barn och bebisar och litet sådant för jag kan inte sluta tänka att jag gjort mig av med ett liv, bara sådär utan större konsekvenser. Det är det som har varit jobbigt för mig. Jag tänkte i alla fall att jag skulle berätta det, för nu känner jag mig någorlunda redo att göra det. Inte för att jag vill ha uppmärksamhet eller något sådant utan för att det kanske kan hjälpa någon som sitter i samma situation som jag gjorde. Om det är någon som undrar något eller så, jag vet ju liksom hur det är.

Tydligen så vann jag "Veckans Blogg" i en tjej som heter Jenny's blogg så det tackar man för! Jag blir så glad när jag hör att folk tycker om det jag skriver även om det inte är så mycket mer än mitt liv, men det känns bra helt enkelt haha. Så det tackar vi massor för! :D

Jag bad om ursäkt förut för att jag inte uppdaterat på länge men så kom jag fram till nu att jag inte behöver det, det är min blogg och jag gör som jag vill :) right?

Jag har varit väldigt stressad på sistonde och det är därför bloggen har halkat efter. Dels för att jag riskerar att inte få G i Matte A, men mest för att när jag berättade det för mamma så var hennes svar ungefär: aha oj okej. Inte mer än så.. Och jag är en sådan person som behöver mycket stöd från mamma och jag har också alltid haft det. Men nu sen mamma har en ny pojkvän och allt sånt där så känns det som att jag hamnar efter och sist.
Så det är så det ligger till med mig, plus att det är lite annat som inte riktigt går som jag vill så det mesta känns allmänt pissigt. Det är tur att man har folk som finns där ändå.

Det är något fel med min mage.. Helt plötsligt (speciellt när jag precis har ätit ibland, och jag äter inte för mycket) så kan jag få riktigt onda magsmärtor, och nej det är inte mensverk heller för det är mer i övre magen och på ena sidan. Det är verkligen jätte jobbigt, för idag var jag tvungen att gå hem från praktiken för att jag fick så ont. Det är lite läskigt också för jag vet ju inte varför det gör ont och så får jag så ont ibland att jag bara vill lägga mig ner och dö typ, nej inte riktigt men ni förstår känslan. Det för verkligen pissont!

Men nu är det bättre, det är väl gått över för stunden.. Ska sätta igång att plugga lite nu när jag väl mår bra. PUSS

Jag känner mig väldigt nere och slut men vet inte varför, vill mest krypa ner i sängen och inte göra något alls. Nu fick jag en macka av älsklingen som han tvingar mig att äta, ska väl göra det då. Hejdå

Okej, idag gäller det! Nu börjar praktiken, idag. Ja, usch, jag är så nervös! :( Hoppas det går bra, håll tummarna.

Jag håller på med min hemsida i photoshop och är nästan klar med en undersida när hela skitprogrammet hänger sig!!!!
Allt jag har gjort kommer bara försvinna och jag måste börja om, FUCK!!!

I Söndags så pratade jag och Marcus om hur han skulle göra med lumpen, och han ska göra det. Jag pratade lite med mamma om det där, eller hon pratade med mig och jag var mest sur, men iallafall så sa hon att jag måste stötta honom om jag älskar honom. Och jag känner också att jag inte vill vara den personen som tar bort en sån stor möjlighet för honom, så jag sa till Marcus att jag tycker att han ska göra det men att det kommer bli svårt och jobbigt.
Så den 27/7 rycker min älskling in i elva hela månader, men det kommer ut något bra utav det som jag inte tänker berätta nu, det blir en överraskning!

Vet inte om det kommer bli så mycket uppdateringar innan jag får veta om Marcus ska göra lumpen eller inte, för jag mår inte bra. Men jag ska försöka såklart.
Känns som att jag är väldigt nära ett breakdown.

Ville bara meddela det.

Om jag inte börjar gråta vill säga.

Igår efter jag hade druckit kaffe med Åsa (hon drack, inte jag) på trappan på Hötorget så gick jag och mötte Marcus för vi skulle till Webbhallen och byta hans router eller hur det nu stavas.
Jag hade en sån där glad dag som jag har ibland, trots det som hände med praktikplatsen tidigare på dagen och jag bara skrattade och studdsade omkring. Men det skulle tydligen inte bli långvarit.
Vid lunchtid på dagen ringe jag Marcus för att berätta lite saker och han sa att också hade nått att meddela men att vi skulle ta det sen.
När vi hade tagit vårt nummer på Webbhallen så bad jag honom berätta vad det var, och efter som jag alltid tjatar så bestämde han sig för att göra det på en gång utan att jag skulle behöva göra det. Jag trodde verkligen att det skulle vara en skitsak men nej, det var något som jag har vartit så lättad över för att jag inte trodde att det skulle bli så.

I början av vårt förhållande berättade nämligen han att han hade sökt en plats i lumpen men kom inte med och han var väldigt besviken över det, men jag var bara lättad! Jag vill ju inte att han ska åka iväg i 9 månader och jag bara eventuellt får träffa honom på helgerna.

Så där, mitt på Webbhallen kom det hemska: Han har blivit antagen. Jag kunde inte ens stå kvar, var tvungen att springa ut och sätta mig utanför, för tårarna bara rann. Jag kunde inte behärska mig, det gick inte, hela min värld bara rasade.
Min första och enda tanke var egentligen att jag inte kommer klara det, tänk om det tar slut och det inte är vi längre? Det skulle kännas ofattbart.
Jag vill verkligen kunna säga att jag är glad för hans skull men det går nästan inte, jag har aldrig i hela mitt liv velat något mindre än det här.
Det är inte riktigt säkert än, han har fått en plats men han har inte tackat ja än, han ville prata med mig först och höra vad jag tyckte. Men jag vill inte stå i mellan honom och något som jag vet att han har velat sen han var liten och alltid drömt om. Men samtidigt är jag så rädd att vi inte klarar det, för ärligt talat, jag kan inte se mig själv med någon annan än Marcus och jag vill inte att det ska ta slut, någonsin, så känns det nu i alla fall.

Jag känner mig helt tom i hela kroppen, jag håller på att börja gråta hela tiden, mina ögonlock är svullna för att jag redan har gråtit så mycket.



Det känns hemskt att säga men jag vill verkligen inte att han ska göra det, det är det sista jag vill. Men det spelar ju inte alltid någon roll..

I morgon har jag en väldigt hemsk sak att berätta, men vi tar det i morgon, ska sova nu. Gonatt sov gott!